Agility

Marengo älskar att träna, och han behöver också träna för att må bra. Alla hundar behöver få använda både kroppen och huvudet för att bli harmoniska, men vissa raser och individer kräver det mer än andra. Om vi inte tränar på ett tag blir Marengo lätt uttråkad och kan då ta på sig egna uppgifter som han tycker är passande (som till exempel att försöka stjäla mat ur soppåsen), men med det sagt så är det förstås också viktigt att träna passivitet med sin hund. Att lära sig att vara passiv och att det inte händer något är minst lika viktigt som att träna, för vad ska man annars göra om man till exempel blir sjuk och inte orkar aktivera hunden?

Hur som helst så är Marengo en ganska aktiv hund som tycker om att få jobba, och det vi gör mest är agility och lydnad. Agility är ju en ganska fartfylld sport, men om man bara tror att det handlar om fysik så tror man helt fel. Visst måste hunden vara i bra form för att ta sig fram snabbt över banan, men otroligt mycket handlar om att lära hunden att följa signaler. På agilityplanen har man inte tid att stanna och visa, så det gäller att hunden lyssnar och förstår när man ropar och pekar.

Mycket tid måste alltså läggas på att träna olika signaler, och på att lära hunden hur man tar sig genom/över hinder. På balanshinder måste man till exempel vidröra kontaktfälten (för att undvika att hundarna hoppar av hindret för tidigt) och i slalomen måste man börja från rätt sida av första pinnen. Själva springet på banan är egentligen en väldigt liten del av träningen. Istället handlar det om att nöta moment och att lägga mycket tid på samarbetet. Hunden måste vara ganska självständig på banan eftersom det inte går att styra den i alla små detaljer, men det måste också vara otroligt lyhörd.

Hindren på en agilitybana ska tas i en viss ordning och på ett visst sätt, och ibland kan det till exempel vara så att man ska springa runt ett hinder och ta det från andra hållet. Hunden kan alltså inte bara springa fram till ett hinder utan måste titta och lyssna på föraren för att se hur den ska ta hindret. Och hindren står ju dessutom ganska tätt, så om hunden inte lyssnar på föraren vet den inte vilket hinder som står näst på tur. Titta till exempel här, 2:20 in i klippet, där hunden ska ta ett hopphinder som i en logisk och naturlig följd skulle ha tagits från andra hållet.

Agilityn på Crufts är väldigt roligt att titta på, så om ni vill se mer har ni ungefär 40 minuter agility i det där klippet och så finns det massor med mer agility på Crufts Youtube-kanal, från olika klasser och från många olika år. Crufts är ju världens största hundutställning, och de har också massor av agility. Jag och Marengo har tävlat lite med varierande resultat, men mest tränar vi faktiskt för att det helt enkelt är så himla roligt! 

Att skaffa en omplaceringshund

Ibland får jag frågan om jag rekommenderar att skaffa en omplaceringshund. Det är en fråga som är väldigt svår att svara på. Dels så bestämde jag mig ju inte för att skaffa en omplacering, utan det liksom bara hände när jag blev jourhem åt Marengo och sedan bestämde mig för att behålla honom. Så jag har ingen erfarenhet av att söka efter en omplacering. Och dels så är ju alla hundar unika och individer, och när det gäller omplaceringar så tittar man ju ofta inte specifikt på ras (om man nu inte är ute efter en omplacering av en viss ras) och då blir det ännu svårare att veta vad man kommer att få.

Hundar kan omplaceras av olika anledningar och både av privatpersoner och av hundhem, polisen och andra ställen där oönskade hundar hamnar. En hund som behöver byta hem för att matte har fått ett nytt jobb är kanske enklare att ta sig an än en hund som har misskötts och omhändertagits, så det går inte att jämföra omplaceringshundar med varandra.

Om man inte har hundens bakgrund är det oerhört svårt att veta hur hunden till exempel kommer att reagera i vissa situationer. Kanske har den blivit slagen med dammsugaren och flippar ut när du ska städa. Man kan få många överraskningar med en omplacering. Å andra sidan kan man också få mycket information. En valp vet man aldrig hur den kommer att bli (det är ju faktiskt inte säkert att släktledets egenskaper går i arv), men med en något äldre hund kan man se dess personlighet på ett annat sätt.

Så det går inte att svara på, men det jag kan säga är att det är viktigt att välja en ras/blandras som passar in i ens liv, och att ta hunden på prov ett tag för att se hur det fungerar och att både hund och människa trivs innan man bestämmer sig.

Välkommen till bloggen!

hundVarmt välkommen till min nya blogg! Jag heter Cristina och den här bloggen är tillägnad min terriermix Marengo. Det brukar ju sägas att hunden är människans bästa vän, och det stämmer definitivt för mig och Marengo. Marengo är en omplacering som kom till mig när han var ungefär sex månader. Han hade då lämnats fastbunden utanför ett hem för övergivna katter, och han var inte ID-märkt så det gick inte att spåra ägaren. Man vet alltså inte vad han har för bakgrund.

Jag är bekant med en som jobbar på katthemmet och på den vägen blev det så att jag blev jourhem åt Marengo. Jag hade ganska nyligen mist min förra hund, så jag hade en hel del hundsaker kvar. Det var egentligt tänkt att Marengo bara skulle bo hos mig tills man hittade en ny familj åt honom, men vi fattade tycke för varandra och efter någon vecka stod det klart att jag inte skulle kunna lämna bort honom. Så han blev kvar hos mig!

Då var Marengo som sagt bara ungefär sex månader (man vet inte exakt ålder), och det är nu tre år sedan. I början var han en ganska skydd hund som antagligen hade blivit misshandlad på något vis (han skyggade för beröring). Nu är han en trygg och avslappnad hund som njuter av livet. Här kommer jag att skriva om vårt liv tillsammans, vår träning (mest lydnad och agility) och även en del om mina andra intressen och andra icke hundrelaterade saker som händer i mitt liv.

Lämna gärna en kommentar!