Inte det roligaste man kan göra

I morgon ska jag göra något som jag inte direkt ser fram emot. Det är nämligen så att det är dags att göra en bouppteckning efter farmor. Min farfar omkom i en bilolycka när jag var barn, så honom minns jag tyvärr inte så mycket av. Farmor träffade aldrig någon ny karl utan levde ensam resten av livet. Fast ensam var hon ändå inte, för vi, hennes barn och barnbarn, var ofta hos henne. Jag hade en väldigt nära relation med min farmor, och när hon nu gick bort 95 år gammal så lämnade hon ett stort tomrum efter sig.

Det här med döden är svårt. Man förstår nog inte riktigt hur mycket det faktiskt är som man måste ta tag i när någon närstående dör. Det enda man vill är att få tid att sörja, men verkligheten knackar på och man måste göra allt från att avsluta diverse abonnemang och meddela olika företag att personen har avlidit till att börja tänka på försäljningen av huset. Vi vuxna hjälps åt det med här för att det ska gå så smidigt som möjligt, och nu är det alltså dags för bouppteckningen (som måste lämnas till Skatteverket senast fyra månader efter dödsfallet).

Så det är som sagt inte det roligaste man kan göra, men det är ju trots allt något som är viktigt att göra. Det är tur att jag har Marengo som tröstar mig när jag är ledsen. Han är väldigt bra på att känna av mitt humör och anpassa sig efter det. Och det är också en tröst att farmor och farfar nu äntligen får vara tillsammans igen (oavsett om det är i graven, i himlen eller var man nu kommer när man dör).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *