Sugen på en badrumsrenovering

Jag har gått och varit lite sugen på att renovera badrummet ett tag, och efter att jag var hemma hos en väninna och såg hennes nyrenoverade badrum så har suget ökat ännu mer. Mitt badrum är från 80-talet och har en aprikos våtrumsmatta och en matchande våtrumstapet. Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja ha kakel eller klinkers (jag har aldrig fattat skillnaden) om jag renoverade badrummet, men nu har jag kanske ändrat mig. Eller, jag har i alla fall tänkt om vad gäller möjligheter. För mig kan våtrumsmattor i princip inte vara snygga, i alla fall inte om man jämför med kakel, men min väninna hade valt en våtrumsmatta som var riktigt snygg. Den såg ut som ett stengolv med svarta stenar i olika oregelbundna former. Hon sa att hon hittade våtrumsmattan här och jag ser att det finns en hel del snygga golv där.

Nu ser jag många fördelar
Det jag gillar med våtrumsmatta är att det är enkelt att hålla rent och så är det inte så kallt att gå på. Visst kan man ha golvvärme, det vore ju väldigt mysigt, men då kostar det på mer både i material och i arbete och så blir det väl en liten slant i själva uppvärmningen också. En våtrumsmatta utan golvvärme är fortfarande inte speciellt kall, men ett kakelgolv utan golvvärme kan vara väldigt kyligt att gå på. Smuts kan också fastna i fogarna och även om det säkert är hyfsat enkelt att hålla rent ett nytt kakelgolv så känns det ändå som att det är enklare att skura av en våtrumsmatta som ju så att säga bara är i ett enda stycke.

Svårt att välja
På länken till Golvshop där uppe så finns bland annat precis den mattan som min väninna hade och även flera andra liknande med stenutseende, men jag kan inte heller låta bli att bli lite sugen på den där schackrutiga mattan som finns där. Jag har alltid närt en liten dröm om att ha schackrutigt golv någonstans, antingen i badrummet eller i köket, men jag vet inte om jag faktiskt skulle vara modig nog att välja det när det väl kommer till kritan. Det är ju ett väldigt uppseendeväckande golv som ”tar mycket plats” och det gäller att man hittar en inredning som passar till så att det inte blir för mycket av allt liksom. Samtidigt är jag också väldigt förtjust i de där stenliknande golven som ju är ett mycket mer diskret golv.

Nu har jag ju inte ens bestämt mig för att jag faktiskt ska renovera ens så jag har ju lång tid på mig att fundera och bestämma mig för vad jag skulle vilja ha. Men någonstans måste man ju bara ta tag i det också för annars tror jag aldrig att det blir av. Jag kan fundera och vela hur länge som helst annars. Men det är klart, det är ett stort projekt och det kostar en slant så det gäller ju att man har tiden ekonomin för det också. Inte för att jag tänkte göra jobbet själv, men att ha hantverkare hemma kräver också en del.

Läskiga ljud

Marengo brukar vanligtvis inte vara så berörd av ljud. Visst kan han rycka till om det smäller någonstans i närheten och han är inte överförtjust när raketerna skjuts på nyårsafton, men han brukar ändå släppa det ganska snabbt och det är det som är det viktiga tycker jag. Så länge han inte blir paniskt rädd eller är rädd väldigt länge efter att han har hört något så får man skatta sig lycklig ändå, för tyvärr finns det ju hundar som mår väldigt dåligt av ljud som raketer, skott, åska och annat.

Så på så sätt har vi tur, och därför blev jag lite förvånad när Marengo började reagera ganska starkt på att det sprängs här i närheten. Han blir liksom orolig och börjar gå omkring som om han försökte hitta källan till ljuden. Jag skulle inte kalla honom rädd direkt, men berörd och lite obekväm. Ljuden är egentligen inte så jättehöga, inte om man jämför med raketer, men jag misstänker faktiskt att det är vibrationerna han känner av snarare än ljuden. Jag googlade lite på vibrationer och sprängning och kom bland annat in på www.metron.se där det står att vibrationer sträcker sig långt. Och hundar är ju väldigt ”känsliga”. Hundar (och även andra djur) kan ju till exempel känna av jordbävningar och sådant väldigt tidigt. Så jag tror faktiskt att det är vibrationerna han blir lite konfunderad av. Det är inte likt Marengo att reagera så mycket på ljud.

Tips för raketrädda hundar på nyårsafton!
Om du har en hund som är väldigt rädd för raketer kan du göra som en mängd andra djurägare – bo på hotell på Arlanda på nyårsafton! Eftersom Arlanda är en flygplats finns det restriktioner för hur nära man får skjuta raketer. Det innebär en tyst nyårsafton för de som bor på hotellet. Man måste vara ganska snabb att boka dock för det har blivit väldigt populärt (här kan man läsa en artikel om det), men det kan ju finnas liknande saker på andra flygplatser också eventuellt. Något att kolla upp för den som vill låta sitt djur slippa den hemska natten, och det är ju alltid roligt att bo på hotell!

Förändring i köket

För inte så länge sedan så skrev jag om mitt inredningsintresse, om shabby chic och hur jag tycker om att blanda gammalt och nytt utan att följa några regler. Dessutom skrev jag lite om hur jag tycker om att skapa själv och så är det. Men jag ska nu också påpeka att jag inte har någonting emot att köpa nytt om det är någonting som jag behöver och som jag tycker ser bra ut. Eller behöver och behöver. Vad behöver vi människor egentligen? Snarare är det så att jag inte har någonting emot att köpa nytt om det handlar om någonting som jag verkligen vill ha, och på senare tid är det ett barbord som hägrar av flera olika anledningar.

Inspiration

Varför barbord? Det beror helt enkelt på att jag under lite slösurfande kom in på Styleroom som visade upp en hel massa olika barbord. Jag har tidigare knappt ens tänkt på barbord, att det var någonting man kunde ha i sitt hem. Det var snarare någonting jag förknippade med barer och caféer. Men helt klart är det också någonting som kan passa in hemma. Det tar inte upp mycket utrymme och är också riktigt användbart när man vill äta någonting lättare, till exempel en snabb frukost. Eller kanske dricka ett glas tillsammans med någon. Hur som helst, jag blev riktigt inspirerad och bestämde mig för att ett barbord är någonting som jag skulle satsa på.

Söka & finna

jag började alltså kolla runt lite efter olika barbord och efter ett tag så hittade jag till Trademax som har flera som är snygga (kolla in dem här). Jag fastnade lite för Snack Bar som förutom att det är snyggt också är praktiskt. Flera möjligheter till förvaring av glas, drycker och just snacks. Dessutom till ett ok, pris, under 3 000 kronor. Det tyckte jag att jag har råd med, så det var bara att beställa!

Men ett barbord kräver ju också ordentliga barstolar. Matbordsstolar fungerar helt enkelt inte eftersom de inte är tillräckligt höga. Så det var bara att börja kolla runt efter sådana också. Även vad gäller barstolar så har Trademax mycket att välja mellan, som du kan se här. I bilden på Snack bar syns barstolen Style som förvisso är snygg, men inte riktigt vad jag var ute efter. I stället blev det barstolen Champion, som liknar Style till utformningen men är svart i stället för vit. Kontrasten mot det vita barbordet är, i mitt tycke, perfekt.

Inte det roligaste man kan göra

I morgon ska jag göra något som jag inte direkt ser fram emot. Det är nämligen så att det är dags att göra en bouppteckning efter farmor. Min farfar omkom i en bilolycka när jag var barn, så honom minns jag tyvärr inte så mycket av. Farmor träffade aldrig någon ny karl utan levde ensam resten av livet. Fast ensam var hon ändå inte, för vi, hennes barn och barnbarn, var ofta hos henne. Jag hade en väldigt nära relation med min farmor, och när hon nu gick bort 95 år gammal så lämnade hon ett stort tomrum efter sig.

Det här med döden är svårt. Man förstår nog inte riktigt hur mycket det faktiskt är som man måste ta tag i när någon närstående dör. Det enda man vill är att få tid att sörja, men verkligheten knackar på och man måste göra allt från att avsluta diverse abonnemang och meddela olika företag att personen har avlidit till att börja tänka på försäljningen av huset. Vi vuxna hjälps åt det med här för att det ska gå så smidigt som möjligt, och nu är det alltså dags för bouppteckningen (som måste lämnas till Skatteverket senast fyra månader efter dödsfallet).

Så det är som sagt inte det roligaste man kan göra, men det är ju trots allt något som är viktigt att göra. Det är tur att jag har Marengo som tröstar mig när jag är ledsen. Han är väldigt bra på att känna av mitt humör och anpassa sig efter det. Och det är också en tröst att farmor och farfar nu äntligen får vara tillsammans igen (oavsett om det är i graven, i himlen eller var man nu kommer när man dör).

Ett bra märke: Hurtta

hurttaJag är inte den som spökar ut min hund i onödan, men jag är inte heller den som tycker att hundar är djur och att de ska tåla lite regn och kyla. Visst, hundar tål ofta mer väder och vind än vi människor som måste ha kläder på kroppen (och man bortser från nakenhundar som av förklarliga skäl behöver mer skydd), men hundar är också individer och vissa tål regn och kyla bättre än andra. En del har en tät och skyddande päls, andra har inte det. Vissa är frusna av sig, andra verkar inte bry sig. Vissa får kramp i tassarna när minusgraderna sjunker, andra kan röra sig obehindrat hur kallt det än är.

Så det gäller att se till sin egen hund och vad den behöver. Marengo behöver till exempel ett värmande täcke på kalla vinterdagar, och jag brukar också använda regntäcke på honom när det regnar. Regntäcket har jag dels för min egen skull, för att jag ska slippa torka hunden torr när jag kommer hem, men också för att Marengo inte är så förtjust i regn och jag inbillar mig i alla fall att han uppskattar att inte bli blöt på precis hela kroppen.

Mitt favoritmärke när det gäller täcken är Hurtta, och det är framförallt för passformen. Många andra hundtäcken som vi provat har haft usel passform, och det beror ofta på att de är mycket ”enklare” sydda. Hurtta forskar verkligen i bra passform, och dessutom bra material som skyddar som de ska. Visst, det är dyrt, men som alltid får man vad man betalar för, och Hurtta är kvalitet. 

Namnet Marengo

Det är många som har undrat om Marengo betyder något speciellt, eller om det bara är ett påhittat namn. För det första ska jag säga att det inte är jag som har döpt Marengo. Han fick ett namn när han hittades, helt enkelt för att det är enklare så. Man behöver kalla djuret för något i dess ”journal” och med ett namn så vet alla inblandade vem man pratar om. Visst skulle man kunna kalla hemlösa djur för nummer också, men det är ju väldigt opersonligt. Det är ju trots allt levande varelser det handlar om.

Den som adopterar det hemlösa djuret får förstås byta namn om den önskar, men eftersom jag inte från början hade planerat att behålla Marengo så kallade jag honom helt enkelt för det namn han hette när han kom till mig. Dessutom tycker jag att det är ett fint namn, som passar honom. Det var en i personalen på katthemmet som Marengo dumpades utanför som kom på namnet. Marengo var tydligen en vit arabhäst som reds av Napoleon Bonaparte, och han fick sitt namn efter slaget vid Marengo i Italien.

Efter det bar han Napoleon i många slag. Han sårades många gånger men lyckades alltid återhämta sig. Napoleon och Marengos sista slag tillsammans var vid Waterloo år 1815 och där tog Marengos krafter slut. Han lämnades på krigsfältet och togs om hand av engelsmännen som sedan sålde honom till general J.J. Angerstein. Angerstein försökte avla på Marengo men misslyckades med detta. Marengo dog 38 år gammal och hela hans skelett, utom en hov, finns bevarat på National Army Museum i Sandhurst. Av hoven tillverkades en snusdosa som general Angerstein skänkte till officerarna vid gardesbrigaden. 

En bra hundfilm: Marley & Me

Det finns en hel del filmer som handlar om hundar. När jag var ung älskade jag till exempel ”Den otroliga vandringen” (eller ”Homeward bound: The incredible journey” som den heter på engelska). Den tycker jag förresten fortfarande är väldigt bra (både ettan och tvåan), men nu för tiden föredrar jag att se den på originalspråk istället för dubbad till svenska. Att hundarna och katten är dubbade gör förstås inget eftersom de ändå inte rör på munnen, och det handlar ju mest om djuren, men jag gillar ändå originalrösterna bättre än de svenska (även om Martin Timell gör ett bra jobb som Chance, fast å andra sidan – det är svårt att slå Michael J. Fox!).

Hur som helst så vill jag här tipsa om en film som kanske passar en vuxen publik lite bättre. Eller i alla fall en vuxnare publik. Filmen heter ”Marley & Me”, ”Marley och jag” på svenska, och den är baserad på en bok som är skriven av John Grogan. Filmen (och boken) handlar om Johns liv när hunden Marley gör entré i det. Marley är en labrador som visar sig vara en riktig värsting till hund. Vi får följa John och hans fru Jenny i deras liv när Marley växer upp.

Det är fin historia som både handlar om roliga saker och om sorgliga saker. Den handlar om livet helt enkelt, och om världens värsta hund, som John säger om Marley. Men trots att Marley är omöjlig att uppfostra och trots att han äter upp inredningen, rymmer, blir utsparkad från lydnadskursen och helt enkelt är en väldigt svårhanterlig hund så är han ändå älskad av sin familj. Och även om Jenny för en tid önskar att Marley ska flytta så inser hon snart att trots alla hans dåliga sidor så är han en del av familjen.

John Grogan spelas av Owen Wilson och Jenny Grogan spelas av Jennifer Aniston. Här är en trailer till filmen.

Jag har både läst boken och sett filmen, och som vanligt när jag läser en bok som sedan blir film så tycker jag att boken är bäst. Där får man liksom så många fler detaljer som en film aldrig kan ge. Men jag tycker definitivt att filmen är väldigt bra och att den är en bra version av boken. Det är en film (och en bok) att både skratta och gråta med. Som hundägare kan man känna igen sig i mycket, även om varken Marengo eller min förra hund Disa ens kom i närheten av att vara lika ouppfostrad som Marley är.

Det som gör den här filmen så speciell är förstås att den är baserad på ett verkligt liv. Marley har verkligen funnits, och han var verkligen så som han beskrivs i boken och filmen. Visst, vissa saker är kanske kryddade eller omgjorda, men mycket av det tror jag är helt sant. Och det är fint att John Grogan vill dela med sig av sitt liv i både med och motgångar. En väldigt sevärd film och en väldigt läsvärd bok! Ska ni läsa boken rekommenderar jag dock att ni gör det innan ni ser filmen. Det är så trist att läsa en bok när man redan har en uppfattning om hur saker och ting ”är”.

Ett annat intresse: inredning

Som jag skrev i mitt första inlägg så kommer den här bloggen till stor del att handla om Marengo och mitt liv som hundägare, men också om mina andra intressen och mitt liv i övrigt. Därför kommer här ett blogginlägg som handlar om ett av mina andra intressen, nämligen inredning.

Jag har alltid tyckt om att ha det fint omkring mig, även om mig smak och stil har ändrats lite genom åren. Nu för tiden skulle jag beskriva min stil som lite åt shabby chic-hållet fast inte så ”plottrigt”. Jag tycker om att blanda gammalt och nytt och jag tycker om att skapa själv. Jag är inte heller så fast i vitt som man brukar beskriva shabby chic, men vitt är definitivt en färg om jag använder ofta och mycket även om jag också blandar upp med andra färger.

Min favoritinredare heter Ernst Kirchsteiger och honom känner ni antagligen igen från Sommartorpet, Sommar med Ernst, Jul med Ernst, Ernst i Toscana och andra inredningsprogram som han har gjort. Det jag gillar med honom, förutom att han har bra smak, är att han tycker om att skapa egna saker. Han ser liksom på saker med andra ögon än vad de flesta människor gör.

Jag gillar också att han gör precis allt. Han kan sy, snickra, måla, pyssla, pynta, bygga, laga mat, baka, plantera och mycket mer. Han har liksom en helhet, men han har ändå fötterna på jorden. Han är helt enkelt sig själv, och det är väl det bästa man kan vara!

Lydnad

Förutom agility så tränar jag och Marengo gärna lydnad tillsammans. Agility handlar mycket om detaljer och att punktträna moment, men lydnad tar momentträningen ytterligare en nivå. I agility ska hunden lära sig hur och när den ska ta ett utpekat hinder, men det finns ändå ganska mycket spelrum när det gäller utförandet. Den måste till exempel inte hoppa exakt i mitten av ett hopphinder. I lydnad är de små detaljerna väldigt viktiga, och där gäller det till exempel inte bara att hunden går vid sidan i det fria följet, utan den måste gå i exakt rätt position. Inte för långt fram och inte för långt bak, och så ska den vara rak i kroppen.

Här har vi alltså ännu fler detaljer. Däremot är det ju ingen tidtagning, utan det baseras på poäng, så det är lite olika förutsättningar kan man säga. Agility är svårt för att man måste göra saker i farten, och lydnad är svårt för att man måste pilla otroligt mycket i detaljer för att få det bra. Men båda sporterna handlar väldigt mycket om samarbete. Hunden måste helt enkelt tycka att det är roligt att lyssna och att vara till lags, och det är just därför som jag tycker att båda sporterna är så roliga.

Marengo älskar nämligen att träna och samarbeta. Han är väldigt lyhörd och mån om att göra rätt, men har samtidigt en självständighet som gör att han också kan prestera i de moment som kräver att han tänker själv. Han är helt enkelt en väldigt mysig och rolig hund att träna med!

Agility

Marengo älskar att träna, och han behöver också träna för att må bra. Alla hundar behöver få använda både kroppen och huvudet för att bli harmoniska, men vissa raser och individer kräver det mer än andra. Om vi inte tränar på ett tag blir Marengo lätt uttråkad och kan då ta på sig egna uppgifter som han tycker är passande (som till exempel att försöka stjäla mat ur soppåsen), men med det sagt så är det förstås också viktigt att träna passivitet med sin hund. Att lära sig att vara passiv och att det inte händer något är minst lika viktigt som att träna, för vad ska man annars göra om man till exempel blir sjuk och inte orkar aktivera hunden?

Hur som helst så är Marengo en ganska aktiv hund som tycker om att få jobba, och det vi gör mest är agility och lydnad. Agility är ju en ganska fartfylld sport, men om man bara tror att det handlar om fysik så tror man helt fel. Visst måste hunden vara i bra form för att ta sig fram snabbt över banan, men otroligt mycket handlar om att lära hunden att följa signaler. På agilityplanen har man inte tid att stanna och visa, så det gäller att hunden lyssnar och förstår när man ropar och pekar.

Mycket tid måste alltså läggas på att träna olika signaler, och på att lära hunden hur man tar sig genom/över hinder. På balanshinder måste man till exempel vidröra kontaktfälten (för att undvika att hundarna hoppar av hindret för tidigt) och i slalomen måste man börja från rätt sida av första pinnen. Själva springet på banan är egentligen en väldigt liten del av träningen. Istället handlar det om att nöta moment och att lägga mycket tid på samarbetet. Hunden måste vara ganska självständig på banan eftersom det inte går att styra den i alla små detaljer, men det måste också vara otroligt lyhörd.

Hindren på en agilitybana ska tas i en viss ordning och på ett visst sätt, och ibland kan det till exempel vara så att man ska springa runt ett hinder och ta det från andra hållet. Hunden kan alltså inte bara springa fram till ett hinder utan måste titta och lyssna på föraren för att se hur den ska ta hindret. Och hindren står ju dessutom ganska tätt, så om hunden inte lyssnar på föraren vet den inte vilket hinder som står näst på tur. Titta till exempel här, 2:20 in i klippet, där hunden ska ta ett hopphinder som i en logisk och naturlig följd skulle ha tagits från andra hållet.

Agilityn på Crufts är väldigt roligt att titta på, så om ni vill se mer har ni ungefär 40 minuter agility i det där klippet och så finns det massor med mer agility på Crufts Youtube-kanal, från olika klasser och från många olika år. Crufts är ju världens största hundutställning, och de har också massor av agility. Jag och Marengo har tävlat lite med varierande resultat, men mest tränar vi faktiskt för att det helt enkelt är så himla roligt!